Jag är trött. Trött på att vara jag. Trött på all mänsklig idioti. Trött på att påverkas av all denna påtvingade idioti. Önskar att världen kunde låta mig vara. Jag är trött på att vara känslig. Att minsta möjliga motstånd kan förinta en relativt uppnådd balans. Allt är bräckligt. Jag vill vara stor och stark, orubblig som ett berg. Jag vill sitta på ett berg och känna mig lika kall och hård som stenen.

Jag är trött på sommaren. Sommaren - när allt som gör att mitt liv fungerar tar uppehåll, blir jag vilsen och frustrerad. Jag har inget behov av det eviga ljuset, det överdrivna socialiserandet eller det eviga picnicandet.

Jag vill ha regn. Regnsmatter på rutan och nybakad äppelpaj. Istället får jag barnskrik och Persiko & Nektarinpaj. Det är gott. Men inte som sensommarens äppelpaj, med sensommarens regniga dagar.