Det där med sjukdom...

Jag började fundera på det där med att sjukdomar idag. Vilka sjukdomar som är okej och accepterade. För andra och för en själv. Jag har ganska svårt att acceptera mina depressioner som sjukdom. Jag lever med dem och de känns som en del av mig. En vän brukar säga att det kanske är så enkelt som signalsubstanser som måste justeras med medicin, men jag har svårt att "förenkla" mina känslor till justerbara signalsubstanser...

Ibland mår jag väldigt, väldigt dåligt. Det är perioder av rent helvette. Under dessa perioder är det svårt att göra någonting alls och extra jobbigt är det att vara bland människor jag inte känner. Alkohol är i många fall en möjlighet för mig att ens komma utanför dörren och socialisera med andra.

Alla mina känslor är utanpå och minsta lilla räcker för att jag ska bryta ihop. Jag är rädd för panikångest. Rädd för att inte kunna upprätthålla "illusionen" av mig själv. Det krävs otroligt mycket energi att fungera en kort stund i det "normala" livet. Jag lovar baconpesten är en barnlek i jämförelse med de mörker som omfamnar en under perioder av ångest och depression.

Det jag funderade på är hur man förklarar detta för någon utomstående om man behöver vara hemma från skolan eller arbetet. Vad säger man? Hur mycket säger man? Hur mycket kan man lämna ut utan att man för alltid kommer bli tagen som psykfall? Är det okej att säga att man har en psyke som är en torr björkkvist, som knäcks om någon blåser på den? Eller ska man bara lägga locket på?
Jag vill ju skapa större tolerans och acceptans för psykiska sjukdomar men när man är där själv är det mycket lättare att förklara sitt mående med andra faktorer.

Vem bestämmer egentligen vad som är sjukt och inte?

just a little person...

Jag ser ju ganska mycket film vilket gör att man blir lite "avtrubbad". Det är få filmer som verkligen lever sig kvar och berör riktigt. Charlie Kaufman har tidigare gjort en av mina favoritfilmer "Eternal Sunshine on the Spotless Mind", igår såg jag hans senaste film "Synecdoche, New York" med bla Philip Seymour Hoffman. Först tyckte jag allt bara var märkligt men ju mer jag såg dessto mer fångad blev jag precis som i hans tidigare filmer. Kaufmans filmer är så fulla av fantasi, drömmar samtidigt som det finns ett djup som väcker tankar som inte lämnar en.
Filmen lever kvar och det är något som jag tycker exemplifierar en bra film.
Synecdoche, New York är ingen munter historia, men så full av mänsklighet och existentialistiska frågor. Så vill ni se lite annat än glättig yta i juletider, kolla upp Kaufmans filmer.


I'm just a little person.
One person in a sea.
Of many little people.
Who are not aware of me.
I do my little job.
And live my little life.
Eat my little meals.
Miss my little kid and wife.
And somewhere maybe someday.
Maybe somewhere far away.
I'll find a second little person.
Who will look at me and say.
I know you.
You're the one I've waited for.
Let's have some fun.
Life is precious.
Every minute.
And more precious with you in it.
So let's have some fun.
We'll take a road trip.
Way out West.
You're the one.
I like the best.
I'm glad I found you.
Like hanging round you.
You're the one.
I like the best.
Somewhere maybe someday.
Maybe somewhere far away.
Somewhere maybe someday.
Maybe somewhere far away.
Somewhere maybe someday.
Maybe somewhere far away.
I'll meet a second little person.
And we'll go out and play.