Det där med sjukdom...

Jag började fundera på det där med att sjukdomar idag. Vilka sjukdomar som är okej och accepterade. För andra och för en själv. Jag har ganska svårt att acceptera mina depressioner som sjukdom. Jag lever med dem och de känns som en del av mig. En vän brukar säga att det kanske är så enkelt som signalsubstanser som måste justeras med medicin, men jag har svårt att "förenkla" mina känslor till justerbara signalsubstanser...

Ibland mår jag väldigt, väldigt dåligt. Det är perioder av rent helvette. Under dessa perioder är det svårt att göra någonting alls och extra jobbigt är det att vara bland människor jag inte känner. Alkohol är i många fall en möjlighet för mig att ens komma utanför dörren och socialisera med andra.

Alla mina känslor är utanpå och minsta lilla räcker för att jag ska bryta ihop. Jag är rädd för panikångest. Rädd för att inte kunna upprätthålla "illusionen" av mig själv. Det krävs otroligt mycket energi att fungera en kort stund i det "normala" livet. Jag lovar baconpesten är en barnlek i jämförelse med de mörker som omfamnar en under perioder av ångest och depression.

Det jag funderade på är hur man förklarar detta för någon utomstående om man behöver vara hemma från skolan eller arbetet. Vad säger man? Hur mycket säger man? Hur mycket kan man lämna ut utan att man för alltid kommer bli tagen som psykfall? Är det okej att säga att man har en psyke som är en torr björkkvist, som knäcks om någon blåser på den? Eller ska man bara lägga locket på?
Jag vill ju skapa större tolerans och acceptans för psykiska sjukdomar men när man är där själv är det mycket lättare att förklara sitt mående med andra faktorer.

Vem bestämmer egentligen vad som är sjukt och inte?

Säng = skrynkliga lakan+katt+kokböcker
Ska jag sova på soffan eller?

Betydelsen av hår...

Jag kan inte låta bli att förundras av betydelsen av hår. Speciellt hår på kvinnor har någon magisk betydelse. Dels har vi håret på kroppen som vi givetvis ska minimera i så stor utsträckning som möjligt [hur går detta ihop med den nya pedolagstiftningen tro?]. Sen har vi allt hår på skallen. Det verkar som att många tror att man gör något sorts statemen när man gör något okonventionellt med sitt skatbo. I mina yngre år rakade jag halva skallen, mest för att jag tyckte det var en cool synthfrilla. Vissa trodde det betydde att jag mådde dåligt och sökte uppmärksamhet, andra trodde mest jag var ond eller elak...

När man har långt, fint, fixat hår [eller ja iaf hår som man lägger ner tid och möda på] blir man flicka, kvinna, brud och en sexuell varelse. Att raka av håret verkar betyda en hel massa för andra människor. Det är tydligen något sorts ställningstagande. Eller så är man cancersjuk. Eller så är man lesbisk och feminist. Eller så mår man dåligt. Eller så är man asexuell. Eller så är man "pojkflicka". Eller så är man skinhead alt. nazist. Ja jag skulle kunna fortsätta lista konstigheter jag hört, poängen är att håret slutar vara "bara hår" när man klipper av det, det måste liksom betyda något mer, annars blir folk rätt störda. Förmodligen för att de inte kan få in i sina trånga små snigelhjärnor att man kanske bara rakar skallen för att man... har lust? Tycker det är snygg? Bekvämt? Billigt?

Men hår har uppenbarligen betydelse. Det är aldrig _bara_ hår, det är alltid något mer...

"Om jag ändå vore smaaaal"

Hur patetiskt är inte detta? Jag funderade en hel del kring mål i livet efter att ha hört ett radioprogram om det i påskas. Jag blir lite beklämd att det populäraste målet enligt siten är att gå ner i vikt? Jag fattar inte hur det ens kan vara ett _mål_ i livet? Vad händer sen liksom när du gått ner i vikt, skjuts det fyrverkerier ur arslet på dig eller?

Idag på träningen var det tre(!) benrangel som hoppade av cyklarna för de var så slutkörda, en höll på att svimma. Jag funderade kring korkade saker människor (brudar) gör för att bli skinnybitches och om det verkligen är värt det...
1. Sluta äta helt, eller delvis, tex. sluta äta kolhydrater. Jag misstänker att du är ganska dum i huvet redan vid beslutet att göra det och du kommer garanterat bli ännu mer DUM I HUVUDET efter ett tag. Vår fina lilla hjärna behöver kolhydrater, den fullkomligt älskar detta bränsle. Även om det verkar som att det inte finns någon som hellst status i intelligens och smarthet så kan man ju undra om det verkligen är värt det...
2. Specialtillverkade soppor. [do I need to say more?]
3. Dieta/Banta [bara det är dumt] men att dessutom träna är jäääävligt dumt. Du kommer inte orka någonting, och din kropp kommer förr eller senare säga ifrån, slutar du inte på en bår på väg till ambulansen kan du få bestående skador.
4. Sluta äta fett. Urbota dumt då din kropp behöver det som smörjmedel. En kost utan fett kan ge bestående tarmskador för resten av livet. Låter det kul?
5. Bantningspiller. De flesta har diarréer som biverkningar, och jag vet inte, själv är jag inte överförtjust i att bajja byxan liksom...

Jag började träna ganska mycket för några år sedan. Det är det enda som hjälper mig att inte falla i djupa depressioner eller svår ångest. Jag önskar att de som skriver och lovordar fysisk träning skulle fokusera mer på det. Jag tränar fortfarande ganska mycket, trots det kommer jag aldrig förstå mig på "gymkulturen" som sådan, jag tycker den är fullkomligt vansinnig många gånger. Men jag tycker man kan se vilka tjejer som är där av "fel" anledningar. De som när som helst kan falla ihop i en liten hög. Det är färglösa, glädjelösa, hålögda och lite sorgsna.

Personligen vill jag bara skrika ett stort jävla FUCKYOU till NORMOPATIN, duktighetsfascism, smalhetshetsen, trygghetsnarkomanin och allt annat jävla skit som finns överallt... Fan om folk skulle sluta ta sig själva på så stort allvar, skulle vi inte ha en smula roligare då, eller?

Tillbaka till mål i livet. Mitt mål kommer alltid vara kunskap och frihet. Vad som händer på vägen kommer alltid vara ett medel för att nå målet.

Tjocksmock

Jag fyller frysen med matlådor men saknar inspiration att fota och lägga upp på bloggen. Humöret åker berg och dalbana och jag funderade en sekund på om vintertröttheten övergick på direkten till vårtrötthet?
Julia Scott verkar ju vara en ganska förnuftig person och jag brukar läsa hennes blogg. Just nu verkar hon mest skriva om att vara tjock. Och visst det kanske behövs som en motvikt till vikthetsen och många verkar ju uppenbarligen överösa henne med komplimanger om hur modigt det är att "outa" sin vikt, sitt BMI och vilken grad av övervikt man har. Hon har också startat sajten "kroppsbilder" där "vanliga" människor kan skicka in bilder på sig själva, skriva sin vikt... och ja ni förstår.
Själv är jag skeptisk till liknande projekt. Vill vi [kvinnor/tjejer/flickor/damer] komma ifrån objektifieringen av oss måste vi själva sluta se oss som objekt. En sida som kroppsbilder kommer ju enbart fokusera på den yttre kroppen och vilken siffra som står på vågen. Hur skulle det förändra något, egentligen? Vem bryr sig om vad jag väger, vilket BMI jag har och hur jag ser ut i bikini?

När jag var på semester i cap d'agde gick alla omkring nakna. Det fanns lika många olika former som det fanns människor. Ingen verkade skämmas och ingen verkade bry sig speciellt mycket om hur andra såg ut. Precis som när det gäller sexualitet verkar det ligga en massa skam i hur vi ser på våra egna kroppar. Jag undrar hur ett samhälle utan skam skulle se ut, är det ens möjligt? Det känns iaf väldigt eftersträvansvärt.

Apropå skam och skuld läste jag några kloka rader häromdagen:
Mitt sista argument för de sexuella minoriteterna må bli patetiskt. Vi människor är alla små kryp, som är utkastade i ett väldigt kosmos på en liten planet utan att veta varför, och vi förintas alla inom kort. Våra villkor är hårda, och vi är alla utsatta för en plågsam ångest, trots de religiösa bekvämlighetsinrättningarna. Ångest inför mörker, intigheten och oändligheten bakom och framför denna lilla episod, som kallas liv. Människovarandet har en dyster inramning. Vår enda trygghet är att vi alla delar samma eländiga villkor. Vi har varandra och vi har lite sällskap under livsepisoden. Vi människor har också alla utrustats med förmågan att känna glädje. En av dessa glädjeämnen är sexualiteten, och den glädje som härrör ur denna källa är så genomgripande, att den ibland får oss att tillfälligt glömma intighetsperspektivet.
Varför skall vi människor i denna belägenhet göra tillvaron ännu svårare för varandra? Borde vi inte i stället glädja oss åt att vi utrustats med olika möjligheter att uppleva lust och hjälpa varandra till våra speciella glädjeämnen även om de råkar vara sexuella?
Jag kan inte förstå annat än att man bör hysa vördnad inför de sexuella lustkänslorna, tom om de skulle ha förvärvats genom emotionella skador.
Lars Ullerstam, De erotiska minoriteterna.

Kropp & Själ

Jag lyssnade på "Kropp & själ" på P1 igår. Det var väldigt intressant då det handlade om den stigmatiserande sjukvården. Jag visste väl att det fanns belägg för min läkarfobi. Jag har iofs varit övertygad om att många människor antar de symtom som hör till en diagnos när de väl får den. De börjar leva genom sjukdomen och blir ett med den. Det verkar som att många är mer intresserade av att få en diagnos än att faktiskt bli botade.

När det gäller psykvården tror jag det är extra utmärkande. Så länge en person går i terapi eller liknande är det nog lättare att anse sig vara "sjuk". Man stämplar sig själv som sjuk och det finns nog risk för att man fastnar där. Många självdiagnostiserar via tester på nätet istället för att försöka förstå sig själv. Jag är mer och mer skeptisk till vad som är sjukt och vad som är friskt, Foucault ansåg att den medicinska vetenskapen var en av de viktigaste instanserna för social kontroll. Det ligger något i det.

Tanken på vilka biverkningar som vaccinet mot baconfebern kan föra med sig har vi faktiskt ingen aning om idag, det har knappt testats. Det är inte anledningen till varför jag inte kommer ta sprutan, men det är ju lite intressant att det inte krävs lika många tester på det vaccinet som annan medicin...