Döende systrar

I helgen har det varit systerskapshelg i samband med internationella kvinnodagen som inträffar imorrn [100 års jubileum]. För andra året anordnas det massa intressanta seminarium, föreläsningar, utställningar, teaterföreställningar och liknande. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt och jag tycker verkligen det är inspirerande att lyssna på tankar och idéer som handlar om feminism och det fortsatta jämnställdhetsarbetet. Man pratar om samarbete, systerskap, pusha och stötta varandra...
Just nu tycker jag inte det händer speciellt mycket i gräsrotsnivå. Samhället är väldigt individualiserat och "vi" verkar ha svårt att hitta en gemensam plattform att mötas på.
Nåja... full av pepp cyklade jag hem igår och funderade på "systerskap", i teorin tycker jag idéen är jättebra och inspirerande. Men i praktiken, har jag nog aldrig kommit i kontakt med det. När jag tänker efter så finns det ingen som jag känner sån "systerskapskänsla" med... Vilket leder till att jag börjar tvivla på hela begreppet. Varför ska jag engagera mig när jag aldrig upplevt stöd från andra kvinnor när jag varit i kris?

När jag sedan cyklar iväg till kulturhuset för att ta del av söndagens föreläsningar slås jag av hur folktomt det är. Timme efter timme verkar dessa "engagerade själar" tycka det är vettigare att ligga hemma i soffan än att faktiskt ta del av andras kunskap och erfarenheter, något som sker 1 gång[!] om året. Jag sympatiserar med de engagerade kvinnor som försöker få igång intressanta samtal för en skara åhörare på 5-8 personer. Detta får mig att ifrågasätta systerskapstanken än mer... Dessa "systrar" som säger sig brinna för kvinnokampen är tydligen för upptagna att stirra i sin egna jävla navel för att komma iväg och visa sitt engagemang. För att dyka upp, lyssna och intressera sig för andra kvinnor är också ett synliggörande av kvinnors arbete.

Givetvis var det tre män med, som kallade sig feminister [GRATTIS!] En av männen var dessutom kurd, muslim, man OCH feminist!!! [undrar om man får pris för det?]
I vanlig ordning blir det alltid liiite bättre när en man gör något, än en kvinna. På denna föreläsning var det ganska många åhörare. De fnittrades, skrattades och nickades gott åt de tre männen som kommit till insikt om att det var feminister [GRATTIS igen]
De hade startat något slags nätverk där de träffades en lördag i månaden, mellan 17-19 [männen hade tydligen en stund över då] på en pub där de försökte prata om mansrollen[!?]
Men *hallefukkingluleja* vilken fantastiskt revolutionerande idé som verkligen kommer förändra samhällsstrukturerna.
*pustar ut och tackar för dess otroliga initiativ*

Sen har feminism och jämställdhetskampen otroligt lång väg att gå. Den verkar fortfarande fruktansvärt heteronormativ och man verkar allt som oftast utgå från en kärnfamilj när man pratar om förändringar och utveckling. Kvinnan är fortfarande kvinna i relation till mannen...

Ja jag låter väldans bitter just nu. Men jag är lite besviken. På alla dessa "engagerade" människor som bara verkar vara en drös... hycklare.