Mer död...

Det är hopplöst. Jag tänkte vara hemma för att få undan lite tvätt och plugga idag. Det går inte, bokstäverna bara hoppar omkring.
Igår fick vi ringa vaktmästaren för att gå in i min grannes lägenhet, som misstänkt hittades han avliden där uppe. Det var faktiskt en av de obehagligaste kvällar jag varit med om. Kanske inte främst för att döden var på besök utan att se hur människans beteende yttrar sig i sådana situationer. Människor kan vara så smaklösa och hänsynslösa.

Döden är så oförutsägbar och omskakande. Det är mycket som rörs omkring i grytan. Tankar om vad som är viktigt. Tankar om ensamhet. Tankar om liv och död.
Jag tyckte om min granne, han var ett original som inte lät sig styras av normer eller andras tyckande. Människor i omgivningen tyckte och tänkte mycket om honom, han "luktade" och med en dålig höft ranglade han fram och många trodde att han var full jämt. Jag lyssnade ofta på hans gamla skrönor och historier, förundrades vad han varit med om som gjort att han hamnat där han var. Han var snäll och det är inte ofta man träffar en genuint snäll människa.

Det är så nästan bisarrt när en person går bort. Tanken att man aldrig kommer träffas eller pratas vid något mer känns så märklig. Just när läkaren hade varit upp och dödförklarat honom drog en fruktansvärd storm in, det öste ner och blåste otroliga vindar, strömmen gick och hela området blev kolsvart. Man behöver inte tro på något övernaturligt för att tycka att det var riktigt ruskigt...

Jag skingrar tankarna med att läsa om individualfeminism, liberalism och kakrecept. En känsla av hopplöshet och uppgivenhet drar över mig. Vissa dagar önskar jag att jag hade mer ångest över håriga ben än ensamma själars utanförskap.