Ovissheten om vad hon drabbats av har gnagt i mig länge... Fanns det något jag kunnat göra? Sitter det ett snöre där som trasslar till det? Har min passivitet gjort allt värre? Hade Bagarmossens sjukhus kunnat göra mer? Det är många "tänk om" som dyker upp...
Men Towa hade drabbats av fettlever. Cellerna i levern får tydligen för sig att bli till fettceller istället för reningsverk, det är en genetisk sjukdom. Och utan lever kan man inte leva... Han sa att det var ungefär som katternas ALS. Så det fanns ingenting jag eller någon annan kunnat göra, jag hade haft väldigt svårt att leva med mig själv om han hittat en snörstump eller liknande.
Sorgen är stor idag, hon var mitt lilla hjärta och hon kommer alltid vara saknad. Men jag är tacksam för den [alldeles för korta] tid jag fick med henne och alla rara minnen...
Livet är skört, tänk på det!
Tänker på dig och förstår att du saknar henne massor. Om man nu kan se det positiva i det hela så kanske vi alla kan dra en lärdom av det hela och precis som du säger - uppskatta och leva livet för vi vet aldrig när det tar slut. Kom på mig själv att uppskatta, tänka och gosa med mina två fyrbenta vänner extra mycket idag.
ReplyDeleteVi beklagar det outsägligt sorgliga som hänt. Towa ser ut att ha varit en underbar varelse och vän, en liten filosof som aldrig blir glömd. Nu har hon inte ont mer utan sover i frid. De fyra katterna som bor med oss hälsar till dig!
ReplyDeleteTankar och kramar,
vB
Veganbidraget: Tack! Döden hör tyvärr till livet, men jag är som sagt glad för att hon funnits i mitt liv.
ReplyDeleteTessa: Ja när liemannen kommer och gör sig påmind stannar liksom världen upp och man ser den i ett annat ljus. Vad är det egentligen som är betydelsefyllt och ger ens liv mening. Jag tror att även djur kan känna av omtänksamhet och kärlek så man får göra sitt bästa för att visa det antar jag. Och det finns knappt någon bättre tröst än en stor tjock hårboll i famnen :)
ReplyDelete