I originalreceptet står det vildris, men jag bytte ut det mot hel havre. Har du ingetdera hemma kan du nog ersätta det med valfritt gryn med lite nötaktig smak. Många gånger jag gjort Rösti har det bara blivit "rivenpotatisröra" av hela skiten, men denna gång lyckades det riktigt bra, och gott blev det. Ät med bönor/linser/groddar samt gröna grönsaker om du vill få i dig tillräckligt med näringsämnen.
PotatisRösti
50 g hel havre, kokt men med lite tuggmotstånd kvar alt. vildris 900 g potatis, kokt 15 min med skal, skala eventuellt efter kokning olja 1 tsk senapsfrön 1 tsk timjan 1 lök, hackad salt & peppar
Riv den kokta potatisen grovt, blanda med havren. Hetta upp oljan och stek senapsfrön till de "poppar", tillsätt lök. Rör ihop med potatisen. Smaka av med salt och peppar. Hetta upp en panna och häll i potatissmeten, platta till och låt steka i 10 min. Lägg på en tallrik och vänd, skjut sedan ner "kakan" i pannan igen och stek andra sidan i 10 minuter.
Morots- Apelsinpurée 1 apelsin 350 g morötter Koka morötterna med en bit apelsinskal till den är mjuk, ca 10 minuter. Pressa apelsinen och mixa med morötterna, späd eventuellt med lite vatten.
Jag fyller frysen med matlådor men saknar inspiration att fota och lägga upp på bloggen. Humöret åker berg och dalbana och jag funderade en sekund på om vintertröttheten övergick på direkten till vårtrötthet? Julia Scott verkar ju vara en ganska förnuftig person och jag brukar läsa hennes blogg. Just nu verkar hon mest skriva om att vara tjock. Och visst det kanske behövs som en motvikt till vikthetsen och många verkar ju uppenbarligen överösa henne med komplimanger om hur modigt det är att "outa" sin vikt, sitt BMI och vilken grad av övervikt man har. Hon har också startat sajten "kroppsbilder" där "vanliga" människor kan skicka in bilder på sig själva, skriva sin vikt... och ja ni förstår. Själv är jag skeptisk till liknande projekt. Vill vi [kvinnor/tjejer/flickor/damer] komma ifrån objektifieringen av oss måste vi själva sluta se oss som objekt. En sida som kroppsbilder kommer ju enbart fokusera på den yttre kroppen och vilken siffra som står på vågen. Hur skulle det förändra något, egentligen? Vem bryr sig om vad jag väger, vilket BMI jag har och hur jag ser ut i bikini?
När jag var på semester i cap d'agde gick alla omkring nakna. Det fanns lika många olika former som det fanns människor. Ingen verkade skämmas och ingen verkade bry sig speciellt mycket om hur andra såg ut. Precis som när det gäller sexualitet verkar det ligga en massa skam i hur vi ser på våra egna kroppar. Jag undrar hur ett samhälle utan skam skulle se ut, är det ens möjligt? Det känns iaf väldigt eftersträvansvärt.
Apropå skam och skuld läste jag några kloka rader häromdagen: Mitt sista argument för de sexuella minoriteterna må bli patetiskt. Vi människor är alla små kryp, som är utkastade i ett väldigt kosmos på en liten planet utan att veta varför, och vi förintas alla inom kort. Våra villkor är hårda, och vi är alla utsatta för en plågsam ångest, trots de religiösa bekvämlighetsinrättningarna. Ångest inför mörker, intigheten och oändligheten bakom och framför denna lilla episod, som kallas liv. Människovarandet har en dyster inramning. Vår enda trygghet är att vi alla delar samma eländiga villkor. Vi har varandra och vi har lite sällskap under livsepisoden. Vi människor har också alla utrustats med förmågan att känna glädje. En av dessa glädjeämnen är sexualiteten, och den glädje som härrör ur denna källa är så genomgripande, att den ibland får oss att tillfälligt glömma intighetsperspektivet. Varför skall vi människor i denna belägenhet göra tillvaron ännu svårare för varandra? Borde vi inte i stället glädja oss åt att vi utrustats med olika möjligheter att uppleva lust och hjälpa varandra till våra speciella glädjeämnen även om de råkar vara sexuella? Jag kan inte förstå annat än att man bör hysa vördnad inför de sexuella lustkänslorna, tom om de skulle ha förvärvats genom emotionella skador. Lars Ullerstam, De erotiska minoriteterna.
Jag hittade saffran hos min far som gått ut 2007, men jag är inte så knusslig när det gäller datummärkning. Och det smakade faktiskt saffran och jag blev inte sjuk heller :)
SaffransRotselleri med Kikärtor
[måtten är något höftade] 1 c buljong 1 pkt saffran olja 1 gul lök, finhackad 2-3 c rotselleri, skurna i rätt stora bitar 1-2 c kokta kikärtor [jag använde små bruna] 2 vitlöksklyftor, finhackade 1 msk kapris 1 nypa chiliflagor en skvätt citron eller lime persilja
Fräs löken tillsätt saffran och låt det fräsa ett tag. Tillsätt allt utom citron och persilja, koka under lock till rotsellerin är klar, ca 20 min. Rör i citron och persilja, smaka av med salt och peppar. Jag åt det med quinoa och rivna morötter, inte alls tokigt!
"The Hurt Locker" kammade hem en del statyeter på Oscarspektaklet. Att det skulle ta så innihellskotta lång tid för Hollywood att belöna en kvinnlig regissör är ju fantastiskt i sig. Filmen är verkligen bra och det förtjänar varenda gubbe.
Jag hörde att Plura lagade mat i bar överkropp i sitt nya matlagningsprogram. Funderar över hur "långt" gubbarna får gå i köket i jämförelse med kvinnor? Jag vill inte ens veta vilket ramaskri det skulle bli om en kvinnlig motsvarighet slängde ihop en kallops i bikini...
Nåja lite mat...
TamarindLinser sötmustiga linser
3 msk olja 3 vitlöksklyftor, finhackade 1,5 cm ingefära 1 lök, finhackad 1 tsk garam masala 1/2 tsk hel kummin cayenne 1 c linser [en sort som inte kokas sönder] 2 c buljong 2 tsk tamarindpasta 1 msk sötning 2 msk tomatpuré salt & peppar
Fräs vitlök, ingefära i olja en stund. Tillsätt löken. Rör i kryddorna. Tillsätt linser och buljong. Koka under lock 25-30 minuter till linserna sugit åt sig vätskan. Rör i resterande ingredienser och smaka av.
Jag serverade det med en puré gjord på majrovor, kålrot och kokosmjölk. Samt ett underbart gott hembakt bröd.
Annika Lantz är så bra, hon sätter alltid ironiska uttryck på saker jag tänkt. Lyssna, lyssna lyssna på henner program!
I helgen har det varit systerskapshelg i samband med internationella kvinnodagen som inträffar imorrn [100 års jubileum]. För andra året anordnas det massa intressanta seminarium, föreläsningar, utställningar, teaterföreställningar och liknande. Jag försökte hinna med så mycket som möjligt och jag tycker verkligen det är inspirerande att lyssna på tankar och idéer som handlar om feminism och det fortsatta jämnställdhetsarbetet. Man pratar om samarbete, systerskap, pusha och stötta varandra... Just nu tycker jag inte det händer speciellt mycket i gräsrotsnivå. Samhället är väldigt individualiserat och "vi" verkar ha svårt att hitta en gemensam plattform att mötas på. Nåja... full av pepp cyklade jag hem igår och funderade på "systerskap", i teorin tycker jag idéen är jättebra och inspirerande. Men i praktiken, har jag nog aldrig kommit i kontakt med det. När jag tänker efter så finns det ingen som jag känner sån "systerskapskänsla" med... Vilket leder till att jag börjar tvivla på hela begreppet. Varför ska jag engagera mig när jag aldrig upplevt stöd från andra kvinnor när jag varit i kris?
När jag sedan cyklar iväg till kulturhuset för att ta del av söndagens föreläsningar slås jag av hur folktomt det är. Timme efter timme verkar dessa "engagerade själar" tycka det är vettigare att ligga hemma i soffan än att faktiskt ta del av andras kunskap och erfarenheter, något som sker 1 gång[!] om året. Jag sympatiserar med de engagerade kvinnor som försöker få igång intressanta samtal för en skara åhörare på 5-8 personer. Detta får mig att ifrågasätta systerskapstanken än mer... Dessa "systrar" som säger sig brinna för kvinnokampen är tydligen för upptagna att stirra i sin egna jävla navel för att komma iväg och visa sitt engagemang. För att dyka upp, lyssna och intressera sig för andra kvinnor är också ett synliggörande av kvinnors arbete.
Givetvis var det tre män med, som kallade sig feminister [GRATTIS!] En av männen var dessutom kurd, muslim, man OCH feminist!!! [undrar om man får pris för det?] I vanlig ordning blir det alltid liiite bättre när en man gör något, än en kvinna. På denna föreläsning var det ganska många åhörare. De fnittrades, skrattades och nickades gott åt de tre männen som kommit till insikt om att det var feminister [GRATTIS igen] De hade startat något slags nätverk där de träffades en lördag i månaden, mellan 17-19 [männen hade tydligen en stund över då] på en pub där de försökte prata om mansrollen[!?] Men *hallefukkingluleja* vilken fantastiskt revolutionerande idé som verkligen kommer förändra samhällsstrukturerna. *pustar ut och tackar för dess otroliga initiativ*
Sen har feminism och jämställdhetskampen otroligt lång väg att gå. Den verkar fortfarande fruktansvärt heteronormativ och man verkar allt som oftast utgå från en kärnfamilj när man pratar om förändringar och utveckling. Kvinnan är fortfarande kvinna i relation till mannen...
Ja jag låter väldans bitter just nu. Men jag är lite besviken. På alla dessa "engagerade" människor som bara verkar vara en drös... hycklare.
Thursday, March 4, 2010
Nöjd Desmodus efter att ha fått vara ute för första gången i de nya "hooden". Men han vände rätt snabbt när han insåg att snön fortfarande ligger tjock. Han börjar bli gammal och lat, alldeles för bekväm för att pulsa omkring i snön.
Vi drömmer oss bort och hoppas snödroppandet väcker oss...
En variant av "boll" med riven zucchini som gör dem saftiga och goda. Välj själv om du vill fritera dem eller som jag baka dem i ugnen.
Köfte
450g grovriven zucchini 2 vitlöksklyftor, finhackade 1/2 c flatbladig persilja 1/2 c korianderstjälkar 1 c kokta kikärtor 1 tsk spiskummin 1/2 tsk koriander 1/2 c ströbröd alt. havregryn
Salta den rivna zucchinin och lår stå i 10 min. Mixa vitlök, persilja, korander. Pressa ur så mycket vätska som möjligt ur zucchinin. Mosa kikärtorna med en gaffel, blanda med zucchini, vitlöksmix, ströbröd och kryddor. Salta och peppra. Forma till bollar och lägg på en plåt. Baka i ca 200°c i en kvart (du får kolla och gå på känsla, snurra bollarna under baktiden. Perfekt med en rödbetsbulgur och en sval yofusås.
