Sifferkontrollsfreak?

Jag kan inte förstå varför människor har sånt stort behov av att mäta allting i siffror? Blir livet mer kontrollerbart då?
Betyg i skolan räknas om till siffror så vi får ett medel som ska tala om hur smarta vi är. Resultatet av högskoleprovet har också ett medelvärde som ska tala om huruvida vi kan lyckas plugga på universitet eller inte...
Stegräknare köps så vi kan kontrollera hur många steg vi tar när vi är ute och promenerar. Vi använder pulsmätare för att kunna prestera mer och få bättre resultat(?). Vi väger oss för att få en siffra på hur god våran hälsa är, räknar snabbt ut vårt BMI för att få bekräftat om vi är hälsosamma eller inte. Vi räknar kalorier eller viktväktarpoints för att kontrollera vårt näringsintag istället för att lyssna på kroppens signaler.
Allt ska mätas i siffror... Men vad säger det oss egentligen?

Mina betyg säger inte hur duktig jag var i skolan, det säger mer om vilken relation jag hade till den läraren och hur bra vi kom överrens. Mitt resultat på högskoleprovet betyder inget för mig. Jag vet att jag kan läsa och förstå svenska som engelska. Jag har ett gott ordförråd men är rätt kass på matte. Betyder det att jag är lämpad eller inte lämpad för att läsa "Samhälls- och beteendevetenskap" på universitetet? [Högskoleprovet är något av det mest förlegade test jag någonsin gjort]. Jag promenerar utan problem utan att räkna stegen. Jag tränar och motionerar efter min dagsform utan pulsmätare eller annat kraffs och presterar efter det... Jag tror att ju mer vi försöker mäta vårat tillstånd, dessto längre ifrån våra känslor tror jag vi kommer. Hur skulle det vara om vi faktiskt började känna efter och leva efter det? Människor verkar göra saker så komplicerade utan att det behövs.
Alla vill ligga runt medel, varken mer eller mindre. Medel är lagom, lite mellanmjölk sådär...