Lebaland goes yta

Ett visst förakt verkar vara helt okej att visa, vissa menar till och med att det är bra då det skulle främja folkhälsan [precis som om majoriteten av individer skulle bry sig om andras hälsa?] Jag snackar om föraktet mot tjocka/feta människor. På internet skrävlas det överallt om hur äckliga, dåliga misslyckade tjocka människor är. En del blir provocerade och försöker rättfärdiga sin egen vikt med diverse anledningar vilket är helt meningslöst. Man spelar då bara den som uttalar sitt hat i händerna - att det faktiskt inte är okej att väga vad som helst. Sen verkar det finnas en uppfattning att alla "tänker på vikten och försöker hålla igen" och att tjocka människor inte KAN ha bra självförtroende eller självkänsla. Jag skulle vilja hävda motsatsen att smala personer som bantar/dietar och tränar för att se bra ut har usel självkänsla för den sitter bara i hur deras kropp ser ut.

För ett tag sedan hörde jag ett inslag på SR minnen [har försökt hitta inslaget utan lycka] om en konstnär som pratade om kroppar, kvinnokroppar mer specifikt. Han hade kommit underfund med att den tjocka kvinnokroppen är betydligt mer intressant än en smal. En smal kropp är just bara det, smal. Medan i en tjock kvinnokropp växer det fram former och modeller som är så mycket mer spännande. Jag blev ganska glad när jag hörde på inslaget för jag håller med i allt och det är sällan man får höra det. I princip alla kvinnor/tjejer jag kommit i kontakt med i mitt liv har velat gå ner i vikt eller varit missnöjda med sina kroppar på ett eller annat sätt. Kvinnor verkar ha en tendens till att "unna sig" [hatar] för att sedan hålla igen.

Igår pratade de på vetenskapsradion om hur nätdejtande var mer utseendefixerande än vanlig dejting. Jag är inte speciellt förvånad. Det som jag blir så otroligt trött på är alla dessa män som ska tala om för kvinnor att det är tjocka eller fula [att vara man och överviktig är ju som känt mycket mer okej]. Jag vill bara veta VARFÖR? Det finns väl ingen som på fullaste allvar tror att en tjock person inte är medveten om sin kroppsstorlek? Vad får då en man ut av att säga till en kvinna som söker kärlek och bekräftelse att hon är tjock och äcklig? Känner HAN sig stor och stark och lyckad då?

Även om min röst inte är så hög vill jag fortsätta att säga att bara för att allt verkar vara på ett sätt betyder det inte att det är det enda sanna sättet. Det finns variationer och nivåer i helvettet också.

värme

Jag antar att kvinnor är en tämligen köpstark grupp när det gäller saker som hör till kroppen och dyligt. Vad glada entreprenörer glömt är ett stort kvinnoproblem som uppkommer sommartid. Jag pratar om skavsår mellan låren, även kallat "chubrub". Kvinnor av "zorn-modell" har bulliga-mulliga lår [som jag]. Sommartid går man gärna i klänning eller kjol utan strumpisar då det blir alldeles för varmt, problemet är svetten som bildas mellan våra knubbiga lår som till slut blir till skavsår när man går längre sträckor. Varför har INGEN kommit på någon fantastisk lösning på detta? Jag menar det finns överdrivet många mensskydd när allt man egentligen behöver är en menskopp, då borde det finnas någon som specialiserat sig på chubrub, eller? Jag har fått nys om att det finns ridtrosor med längre ben som verkar ganska perfekta och funderar på att investera... Jag såg på amerikanska varianten av "Draknästet" där ett par pensionärer uppfunnit underbyxor med kolfiber vid rumpan för att slippa gaslukt, det känns som ett mycket mindre problem än mina skavsårslår, så det så! Lyxproblem - jag vet, men vad vore livet utan dem?

[ingenting]

Två ting som gör sommartider mer njutbara. "Varm och Kall" är flytande äppelpaj och det är underbart gott. Jag skulle kunna leva på det året om. BBQ mandlar är också en ny upptäckt, som rökta mandlar fast lite godare. *nomnom*

Här händer det inte mycket. Det beror nog mest på ointresse från min sida. Jag har liksom inte haft lust... Jag längtar efter sensommar, höst och skola just nu. Även om jag gör saker som gör mig glad för stunden känns det som jag tyngs ner av någon sorts sorg. En återkommande sorg som jag inte riktigt kan sätt fingret på vad den egentligen handlar om. Min människoallergi blir rätt allvarlig under sommaren, det är något med det varma vädret som tar fram det mest motbjudande hos människor. De är överallt och de för ett jädrans liv. Det ska presteras, fixas och donas. Jämföras och mätas. Samtidigt ska alla vara så jävla duktiga och lagoma som möjligt. Inte för mycket - men inte för lite. Inte göra något som faller utanför det normala. De ska hinna med så mycket som möjligt, fast de kanske inte har något intresse för det.

Jag hörde på nyheterna i morse att social isolering tydligen är "farligare" [i betydelsen dö i förtid] än både rökning och fetma. Ska vi nu bombarderas med hur man undviker social utanförskap då? Jag blir snarare mer deprimerad av för mycket social kontakt. Oönskad ensamhet kan säkerligen vara jobbigt men det finns även de som väljer ensamhet och gillar det.