Jag började fundera på det där med att sjukdomar idag. Vilka sjukdomar som är okej och accepterade. För andra och för en själv. Jag har ganska svårt att acceptera mina depressioner som sjukdom. Jag lever med dem och de känns som en del av mig. En vän brukar säga att det kanske är så enkelt som signalsubstanser som måste justeras med medicin, men jag har svårt att "förenkla" mina känslor till justerbara signalsubstanser...
Ibland mår jag väldigt, väldigt dåligt. Det är perioder av rent helvette. Under dessa perioder är det svårt att göra någonting alls och extra jobbigt är det att vara bland människor jag inte känner. Alkohol är i många fall en möjlighet för mig att ens komma utanför dörren och socialisera med andra.
Alla mina känslor är utanpå och minsta lilla räcker för att jag ska bryta ihop. Jag är rädd för panikångest. Rädd för att inte kunna upprätthålla "illusionen" av mig själv. Det krävs otroligt mycket energi att fungera en kort stund i det "normala" livet. Jag lovar baconpesten är en barnlek i jämförelse med de mörker som omfamnar en under perioder av ångest och depression.
Det jag funderade på är hur man förklarar detta för någon utomstående om man behöver vara hemma från skolan eller arbetet. Vad säger man? Hur mycket säger man? Hur mycket kan man lämna ut utan att man för alltid kommer bli tagen som psykfall? Är det okej att säga att man har en psyke som är en torr björkkvist, som knäcks om någon blåser på den? Eller ska man bara lägga locket på?
Jag vill ju skapa större tolerans och acceptans för psykiska sjukdomar men när man är där själv är det mycket lättare att förklara sitt mående med andra faktorer.
Vem bestämmer egentligen vad som är sjukt och inte?
